Ska du skriva en bok? Stackare, skulle jag vilja säga till dej då. Men istället ska jag förbereda dej för vilket helvete du med största sannolikhet kommer att möta såvida du inte heter något adligt, är kronprinsessa, gift med en stadsminister, är Palmes mördare eller ha varit med i en dokusåpa. Heter du Liz Wennberg beklagar jag sorgen.
Först måste du ha en idé. En idé som är så pass bara att du klarar av att få ihop en bok. Kanske sitter du först ett par dagar eller veckor och skissar upp din idé. Sedan skriver du alla lediga stunder, medan pastavattnet kokar upp, sedan medan pastan kokar i nio minuter. Du serverar kallskuret till och ingen sås bara för att kunna skriva så mycket som möjligt och slippa använda din dyrbara författartid till något så o-nödvändigt som matlagning. Äter på papperstallrikar för att slippa diska. Vatten till maten för att du ska kunna fejka en sjukskrivning och leva snålt – allt för att kunna skriva.
Du skriver allt från några veckor till kanske två år, vad vet jag. Tillslut kan du inte riktigt veta var du ska skriva han eller honom, hur skriver man hursomhelst? Hur som helst? Och hur fan slår man upp i SAOL? Är den inte lite konstigt upplagd och kommer verkligen r före s i alfabetet? Du irriterar dej åt att folk säger ensammen. Du förklarar åt folk att det finns inget ord som heter ensammen. E N S A M!
Du gråter floder. Lovar att kasta ut datorn och börja ägna dej åt andra intressen som... och så kommer du på en jävligt bra ändring. Du måste göra den, sedan delete. Du gör ändringen, skrattar högt åt ditt fantastiska sätt att uttrycka dej på. Dina karaktärer lever. Du lever. Fan vad bra du är! Sedan somnar du gott, vaknar lycklig, går till jobbet, kommer hem, slår på datorn, öppnar manusfilen och undrar vad i helvete du har skrivit! Hur fan dåligt är det inte på en skala! Du stirrar in i skiten, flyttar ett ord eller två. Karaktärer Mårten är skitsnygg och du mår genast bättre.
Du fortsätter skriva, sköljer ner vreden med tre koppar kaffe och vips är du klar med manuset. Du kan ju alltid bränna skiten imorgon. Tvåhundrafemtio sidor producerade. Dags att börja bearbeta. Och vilken fantastisk skit du lyckas få ihop. Du kan betrakta dej som en ordblind get utan tummar. Misslyckade dialoger. Mårten heter Martin ibland. Kommateringar från helvetet, upprepningar och gud och hans moster dyker upp lite här och var. Skriv ut manuset nu och läs det igen. Du kan inte ana vad många fel du kommer att hitta i ditt redan rättade manus. Efter genomläsning och bearbetning gånger etthundratjugonio är det dags att skicka in till lämpligt förlag.
Vad är ett lämpligt förlag då? Det är ett förlag som ger ut inom den genren du skriver i. Ett litet detektivarbete börjar nu. Jag har skickat fel flera gånger. Ibland har jag skickat fel medvetet, andra gånger för att jag läst på för lite om förlaget. Du ska veta vad de ger ut för litteratur, hur de vill ha ditt manus: via mejl, alltid utskriven kopia, synopsis, ett kapitel, en kort presentation av dej och ditt manus innan du ens behöver tänka tanken att skicka in. Radavstånd? Oftast 1½ till dubbelt, Times new roman, breda marginaler. Och det hade du inte va? Jaha, då är det bara att öppna den där manusfilen och fixa till det då. Och sist men inte minst: Det där jävla följebrevet.
Hur ska man skriva ett följebrev? Ja, inte fan vet jag! Jag har skrivit allt från torra brev om mej och mina fina familj till att ge förlagen en rak jävla höger. Jag kör på en rak höger oftast eftersom det återspeglar mej som person. Läs nu noga. Förlagen får massor med manus varje dag, de första de läser är ditt följebrev. Fångar det inte deras intresse kanske de tänker att om inte följebrevet ”levererar” hur ska ett helt manus kunna göra det. Skit i att berätta om att du gillar mysiga hemmakvällar, rotslöjdskurserna du håller i på onsdagar och din uppfödning av dovhjortar. Har du nu skrivit en faktabok om rotslöjd kan du med fördel berätta om att du håller i kurser, annars: skippa skiten!
Jag försöker skriva mina följebrev som en kort information om mej själv och mitt manus, rappt och med ett språk som överensstämmer med den jag är. Och stava rätt i följebrevet! Läs det hundra gånger om och läs det högt. Jag har själv lyckas skicka in följebrev med stavfel som jag upptäckt för sent. Tänk själv hur det ser ut om du skickar in ett följebrev där du inte kan stava korrekt. Summan av kardemumman, se ditt följebrev som PR för dej, försök fånga förlagets intresse.
Sedan är det bara att skicka in. Spara på skumpan, troligtvis väntar en refusering och troligtvis kommer det inte någon större förklaring varför de inte ville ha ditt trevliga manus om snygga Mårten... eller var det Martin, du minns inte riktigt trots att du läst manuset tusen gånger.
Standardrefuseringen lyder i stil med: Tack för att vi fått ta del av ditt manus. Tyvärr passar det inte in i vår utgivning. Lycka till på annat förlag. Bla bla bla.
Detta betyder enligt mej: Ditt sopiga manus (som vi bara bläddrat lite i) behöver du inte bearbeta om och skicka in igen för vi vill inte läsa det helt enkelt.
Flera standardrefuseringar trillar in. Du kanske är halvvägs i en ny bok nu. Det första manuset som faktisk har legat sex månader på ett av förlagen utan att höra ett skit var inte så kul ändå. Det du skriver nu är fan så mycket bättre. Dessutom har du haft god tid att öva dej. Varierande refuseringar har ramlat in, ingen med någon större förklaring varför de avböjde det. Var beredd på att skumpan inte kommer att gå till att fira en utgivning, den kan du med gott samvete servera på lördag till chipsen.
Har du riktigt tur får du en refusering som är lite mer utvecklad. De har visserligen refuserat dej men utvecklat med synpunkter på texten, kanske beröm för ditt språk, att du bearbetat det bra eller något liknande. Se allt som är någonting annat än ett standardsvar som positivt. Allt detta tyder på att de läst din text, fattat ett tycke för den. Se alla eventuella påpekanden på din text som en högvinst. Proffsen ger dej tips på förändringar som kan öppna dörren till att bli utgiven. Ta fasta på detta och bearbeta om manuset, skicka in på nytt och hoppas på det bästa. För tro aldrig att du vet bäst, dessa män och kvinnor vet vad som gäller och vad som krävs för att din bok ska sälja och först och främst: Bli antagen!
Sedan kan man ju ge upp också. Börja knyppla, kvällskurs i näverslöjd, börja laga såser och varmt kött till pastan. Du kan ju också ha jävligt tur och bli utgiven på stört, då kan du bortse från detta och skatta dej lycklig. Så (ja, överflödsord) lycka till eller stort grattis.
Inlägg
